Detta har jag aldrig berättat

Varning för personligt och kanske lite osammanhängande inlägg.


Jag har varit tidigt med mycket, jobb, körkort, bil och egen lägenhet. 
Men det finns en sak jag inte har varit tidig med och det är med förhållanden. Jag har under mina 22år aldrig varit tillsammans med någon. Och helt ärligt så tror jag att det har med mitt utseende att göra utifrån flera faktorer.
Jag har intalat mig själv att folk avskräcks över min storlek och att de aldrig skulle kunna vara tillsammans med mig och samtidigt känna sig stolt. Och detta kan nog vara en biverkning av dagens utseendefixerade samhälle.

Men sen finns det nog en orsak till och det ligger hos mig själv, det kände jag när jag var på den första och faktiskt enda dejten i mitt liv.

Vi träffades och jag kände ganska tidigt att det inte klickade. Det var många tystnader och det kändes som om vi var på helt olika stadier i livet. Men han sa vid ett tillfälle att jag var söt och det har ingen kille någonsin sagt till mig så även om jag blev glad så kunde jag inte ta emot komplimangen.
Dejten fortsatte i alla fall, vi betalade var för sig för middagen och gick mot min bil. Där fick jag en kram, vilket kändes falskt och påträngande eftersom att jag inte kände något för honom.
Men enda frågade jag om han ville följa med hem (bor ensam).
Jag var så rädd för att om jag inte skulle satsa så skulle den enda killen som kallat mig söt försvinna.
Killen följde i alla fall med hem och väl hemma så myste vi i min soffa, kvällen gick och jag kollade många gånger på klockan och ville egentligen att han skulle gå men han stannade hela natten (vi hade inte sex)
När han gått hem dagen efter så hördes vi inte på några dagar, Sen hörde han av sig och vi chattade lite. Och i de meddelanden skrev han att han ville komma och mysa.
Att han ville mysa och gå hela vägen, men det ville inte jag.
Sen skrev han att han tyckte om stora tjejer, och att det inte skulle göra något om jag gick upp ett par kilo till.
Och DÄR kände jag att vi nått slutdestinationen.
Även om det kan ses som gulligt sagt att han inte bryr sig om hur min kropp ser ut så tycker jag ändå att han klev över gränsen, jag vill inte prata om hur stor min kropp är med en kille jag endast träffat en gång. Och vet ni vad han mer säger: "Jag tror att du tycker om att vara stor" 
Inte nog med att han pratar om min storlek efter första dejten, han släpper inte samtalsämnet och lägger in egna värderingar

Jag som har kämpat att gå ner i vikt men inte lyckats, och jag har vantrivts med mig själv och min kropp, så får man höra det där. Nej, den relationen inleddes aldrig längre än såhär


Denna enda o värsta dejten har jag aldrig berättat om för någon så det kändes så skönt att få skriva av sig lite.

När jag har gått ner i vikt hoppas jag att jag ska kunna hitta någon utan att känna att ett samtalsämne ska vara om min vikt, är det för mycket att drömma om?

/21år fet och oskuld

Läkarbesöket

Då har jag varit på läkarbesöket på min vårdcentral.

Hade så ont i magen innan jag kom dit och innan jag blev uppropad.
När jag väl hade sagt vad saken gällde så släppte stenen från bröstet.
Med tanke på min vikt och att jag har försökt att gå ner utan långvariga resultat. Samt att jag har flera hälsoproblem i släkten så som hjärt- kärlsjukdomar, diabetes, högt kolesterol och blodtryck så fanns det inga tvivel att hon skulle skriva en remiss.

Vilken stor lättnad, nu är det bara att vänta på att en kallelse landar i brevlådan! 

Min historia

 

Redan som liten så var jag överviktig. Jag minns alla gånger jag har suttit inne hos skolsköterskan som har kollat på min viktkurva, kollat på mig för att sedan kolla på viktkurvan igen.

Och de flesta gånger har hon sagt nått i stil med att: "Du ligger över den normala viktkurvan, men om du stannar på din vikt så kommer det lösa sig när du växer på längden".
Men när man går i låg- mellanstadiet är det inte bara att "stanna kvar" på sin vikt. I den åldern växer ju alla vare sig de vill eller inte.
Visst kände jag redan då att jag var större än de andra barnen men av nån anledning tänkte jag att om jag förnekar min storlek kommer ingen annan heller märka det.
 
I skolan blev jag flera gånger kallad "fetto" och "berget" för att klasskompisarna tyckte att jag var så stor. Jag berättade inte detta för någon vuxen eftersom att jag skämdes samt kände att det fanns sanning i de orden.
 
Ett hopp till min högstadietid. 
Redan i 8-an hade jag passerat 95kg och var påväg mot det tresiffriga. Skolsköterskan tyckte att jag nu skulle försöka gå ner i vikt.
Jag tog illa upp och gick hem och ville skaffa gymkort. Mina föräldrar fixade det åt mig och jag var inbiten på att börja ett hälsosamt liv.
Jag var där ett par gånger men tyckte att det var tråkigt att vara där själv, jag frågade vänner o familj om det var någon som ville bli min träningskompis. Men det var ingen som hakade på. 
Jag kände inte längre någon motivation, ingen motivation att göra allt när det inte var någon som gick bredvid. 
Träningen rann till sist ut i sanden...
 
I gymnasiet hade vi ett hälsosamtal med den sjuksköterskan. Jag minns den ångesten jag kände. Behöva sitta och prata om vikten med en människa jag inte kände förtroende för. Mina tidigare erfarenheter av skolsköterskor var inte det bästa, och inte heller denna gång blev en hit.
 
Hemifrån har jag inte alltid fått det stöd jag behöver. Stödet har på nått sätt kommit i perioder.
Vissa perioder så åt vi mycket dålig mat som pizza, läsk osv, sen fick vi nå ryck och körde ViktVäktarna. Men successivt hamnade vi på en dålig bana igen, ett "fusk" leder till ett annat sen satt vi där och åt chips en tisdagskväll.
Denna jojo-karusell har varit en ständig följeslagare i min uppväxt.
Med detta vill jag inte skylla allt på mina föräldrar, men utan rätt stöd hemifrån är det svårt att kämpa själv, jag var ju faktiskt fortfarande ett barn.
 
Så egentligen har jag bara successivt bara ökat i vikt, när det har varit dax att köpa nya kläder har det blivit en större o större storlek för varje gång.
Nu sitter jag i alla fall här, är yngre än 25år och har svårt att hitta kläder i en vanlig butik. Beroende på modell kan jag inte ens få på mig storlek 54-56 vilket är det största på PluzSize avdelningarna på vanliga klädbutiker.
 
Sen jag flyttat hemifrån har jag också gjort försök att gå ned i vikt genom kcal-räkning, träning, Viktväktarna men utan synligt/långvarigt resultat så har det blivit så att jag fallit tillbaka i gamla vanor då orken inte hängt med.
 
Kände att detta blev ett väldigt långt blogginlägg, men kände att jag behövde dela med mig av saker jag aldrig har berättat för någon.
 
Men tänkte avsluta detta inlägg med att skriva om den kommentaren under min uppväxt som har gjort mest ont. 
Det var när min mamma var arg för att jag inte tog min vikt på allvar och sa:
"Du ser ju gravid ut med den där magen, vill du att andra ska tro att du är gravid?"
Även om hon kanske inte menade något illa så är den kommentaren från sin mamma smärtsamt i ett hjärta som då inte var äldre än 15år. 
Ända sedan dess har jag tänk att min mage är så stor som en gravidmage.
Detta smärtar nu hårdare än någonsin då jag går runt med en gravidmage men vet att jag inte kan få barn pga att mensen försvann för flera år sedan till följd av min övervikt.
 
 
Det finns egentligen så mycket mer jag skulle vilja skriva av mig om. Men min resa kommer att vara lång så jag hinner, och känn er fria att kommentera o fråga om det är nått